Den rituella tvagningen och begravningen

Medinas folk samlades runt Fatimas (fvmh) hus efter att de blivit informerade om Fatimas (fvmh) martyrskap, och väntade på att få delta i begravningsceremonin, vilket var att hjälpa till med att föra hennes välsignade kropp till begravningsplatsen och begrava henne. Men de meddelades att Fatimas (fvmh) begravning hade försenats. Därmed skingrades folket.

När natten kom och folket somnade började Imam Ali (fvmh) att tvätta hennes rena kropp och sin slitna fru i enlighet med Fatimas (fvmh) testamente och bortom andra människors närvaro, och sedan svepte han in henne. När den rituella tvagningen var klar beordrade han Imam Hassan och Imam Hussein (fvmd) (som båda två var barn när deras moder blev martyr) att de skulle informera Guds Sändebuds (fvmh) sanningsenliga kompanjoner (som inte var fler än sju i antalet), som Fatima (fvmh) var nöjd med, så att de kunde delta i hennes begravningsceremoni.

Efter att de kommit bad Imam Ali (fvmh) begravningsbönen för Fatima (fvmh) och började sedan att begrava Fatima (fvmh) inför de sorgsna och ledsna barnen som grät i hemlighet för separationen från deras unge moder. När Fatimas (fvmh) begravning nådde sitt slut vände Imam Ali (fvmh) sig mot Guds Sändebuds (fvmh) helgedom och sa:

”Fred vare med dig, å Guds Sändebud, från mig och din dotter! Dottern som funnit frid med dig och bredvid dig, och anslutit sig till dig efter en kort tid. Å Guds Sändebud! Mitt tålamod har blivit litet p.g.a. separationen från din älskade. Min självkontroll har försvunnit i separation från henne… Vi tillhör sannerligen Gud och till Honom kommer vi sannerligen att återvända… Din dotter kommer snart att meddela dig om hur ditt folk samlats och tillsammans förtryckt henne. Fråga henne om incidenten och be henne om en rapport om varför inte det dröjt så länge och hur hon inte hade glömt bort dig”…

Idag, efter att åtskilliga år har passerat, är världens kvinnors mästarinnas grav fortfarande gömd och ingen vet om dess plats. Muslimer och speciellt shiamuslimer väntar på Imam Mahdi (må Gud påskynda hans nobla återkomst), den största gudomliga räddningen och det elfte barnet från Fatimas (fvmh) släktled bland Imamerna, så att han kan åskådliggöra sin moders gömda grav för världen och göra slut på förtryck och orättvisa världen över.

Martyrskap

Den 3:e Jamadi al-Thani 11 år efter hijarah (islamisk kalender) anlände. Fatima (fvmh) bad om vatten, och med det tvättade hon sin kropp och utförde den stora tvagningen. Sedan klädde hon på sig nya kläder och lade sig i sängen och placerade ett vitt lakan över sig. Det dröjde inte länge förrän Profetens dotter lämnade världen på grund av hennes sjukdom efter attacken mot hennes hus och blev martyr. hennes välsignade livsstid sträckte sig inte  längre än 18 år och hon levde endast 95 dagar efter den dagen då Guds Sändebud lämnade världen (enligt den mest kända åsikten).

Fatima (fvmh) var arg på Abu Bakr och Umar då hon lämnade världen, enligt Ahl al-Sunnahs mest autentiska böcker och även shiamuslimernas främsta böcker, talade hon aldrig med dem under sin sista tid i livet. Abu Bakr ångrade hans handlingar mot fatima då han skulle dö[1], Men hans ånger räckte inte för att han skulle förlåtas.

[1] Commentary on Nahj al-Balaghah, vol. 6, p. 50; Lisan al-Mizan, vol. 4, p. 189.

Testamentet

testamentet 2Under de dagar Fatima (fvmh) var sjuk bad hon en dag att Imam Ali (fvmh) skulle komma för att tala med henne. Hon valde honom som hennes arvinge och testamenterade att han skulle tvätta hennes kropp på natten efter hennes bortgång och svepa in och begrava henne nattetid. Hon ville inte att en enda av dem som förtryckte hennes rättigheter skulle närvara under begravningsceremonin och delta i begravningsbönen[1].

[1] Sahih Bukhari: “..So Abu Bakr refused to give anything of that to Fatima. So she became angry with Abu Bakr and kept away from him, and did not task to him till she died. She remained alive for six months after the death of the Prophet. When she died, her husband `Ali, buried her at night without informing Abu Bakr and he said the funeral prayer by himself..” Sahih al-Bukhari 4240, 4241; Book 64, Hadith 278; Vol. 5, Book 59, Hadith 546, http://sunnah.com/bukhari/64/278

Fatimas (fvmh) sjukdom och hennes sjukbesök

Till slut blev Fatima sjuk och sängbunden  efter de intensiva slagen och skadorna som drabbade henne under attacken mot hennes hus. Ibland reste hon sig upp ur sängen med mycket ansträngning och utförde arbeten i huset. Ibland tog hon sig med svårigheter till Profetens (fvmh) grav eller gravar tillhörande Hamza (Profetens farbror) och andra martyrer från kriget Uhud, och berättade för dem om sin sorg och ledsnad, tillsammans med sina små barn som sällskap.

Det var under dessa dagar som kvinnor tillhörande emigranterna och hjälparna kom för att besöka henne då de blivit informerade om hennes sjukdom. Fatima (fvmh) meddelade dem en ytterligare gång under detta besök om sin invändning och missnöje med dem som tagit över kalifatet med orätt, och kritiserade dem och vissa personer som var tysta och för att de inte utfört det gudomliga ansvaret. De hade blundat för den profetiska befallningen angående efterträdaren Imam Ali (fvmh). Hon varnade dem för konsekvenserna och avvikelsen från islams rätta väg. Hon påminde dem även om Guds välsignelser som väntar dem om de handlar enligt det gudomliga ansvaret och lyder Profetens (fvmh) efterträdare.

Under dessa dagar besökte Abu Bakr och Umar, Fatima eftersom att de hörde om hennes tillstånd. Dock vände Fatima (fvmh) ryggen till dem i början och gav dem inte tillåtelse att besöka henne, men till slut fick de träffa henne. Fatima (fvmh) påminde dem då om det den Helige Profeten (fvmh) sagt:

”Den som förargar Fatima förargar mig och den som gör henne nöjd har gjort mig nöjd.”

Abu Bakr och Umar bekräftade även dess korrekthet och att Profeten (fvmh) sagt det. Till slut tog Fatima (fvmh) Gud och änglarna som vittnen och sa: ”Ni har förargat mig och ni har aldrig gjort mig nöjd. Jag kommer att klaga inför Profeten angående er två.”[1]

[1] Al-Imamah wal Siyasah, p. 14.; Bihar al-Anwar, vol. 43, p. 203.