Inlägg

Fatima (fvmh) efter Profetens (fvmh) bortgång

När den Helige Profeten (fvmh) gick bort drunknade Fatima (fvmh) i sorg och sörjande. Från en sida hade inte bara hennes fader gått bort, snarare hade även Guds sista sändebud och Hans bästa skapelse bland Gudstjänarna rest till Gud. Han hade samlat alla de mest nobla egenskaperna i sig och han blev prisad av Gud med egenskapen ”av lysande karaktär”[1]. Med hans bortgång stängdes dörren till lagbetingad och profetisk uppenbarelse; från en annan sida beslagtogs hans efterträdares rättighet.

På detta vis började vilseledningen i religionen från dess korrekta kanal. Fatima (fvmh) gömde aldrig sin sorg och ledsnad gällande detta. Ibland gick hon till Profetens (fvmh) helgedom och gjorde sig upptagen med att sörja och ibland valde hon att berätta om sina bekymmer hos martyrerna från slaget Uhud och Hamzas (Profetens farbrors) helgedom. T.o.m. när Medinas kvinnor frågade henne om orsaken till hennes sorg, svarade hon dem tydligt att hon sörjde p.g.a. Guds Sändebuds frånvaro och att hans efterträdares rättighet blivit beslagtagen.

Det hade inte dröjt ögonblick efter Guds Sändebuds (fvmh) bortgång förrän vissa personer blundade för Guds Sändebuds (fvmh) uppmaning och hans framförande av Guds befallning på dagen Ghadir, som grundade sig på valet av Imam Ali (fvmh) som regent och muslimernas ledare (Wali) efter Profeten (fvmh). De samlades på en plats vid namn ”Saqifa” och valde en person som regent[2] och började på att samla trohetseder till honom från alla andra muslimer.

Det var p.g.a. detta som en del muslimer samlades i Fatimas (fvmh) hus[3] för att visa sin protest[4] mot beslaget av regeringen och att Guds befallning, angående valet av Imam Ali (fvmh) som ledare och islamisk regent efter Profeten (fvmh), nonschalerades. När Abu Bakr (den utvalde i Saqifa), som endast hade valts utav de som befann sig i Saqifa, informerades om deras samling och att de inte svurit trohetsed till honom, skickade han Umar[5] till Fatimas (fvmh) hus för att hämta Imam Ali (fvmh) och resten till moskén och tvinga dem att svära trohetsed.

Umar och ett par andra personer gick även till Fatimas (fvmh) hus med eldfacklor. När han kom fram till huset gick Fatima (fvmh) till dörren och frågade om anledningen till deras närvaro. Umar berättade att han hade kommit för att hämta Imam Ali (fvmh) och övriga för att de skulle svära trohetsed till Abu Bakr i moskén. Fatima (fvmh) förbjöd dem att göra detta och klandrade dem för det. Som resultat skingrades en del från hans sällskap. Men när Umar förstod att de protesterande inte tänkte komma ut hotade han dem att sätta eld på huset med dess invånare om Imam Ali (fvmh) och resten inte kom ut från huset för att svära trohetsed[6]. Samtidigt visste han att H. Exc. Fatima (fvmh) var i huset. Vid detta ögonblick kom några personer ut från huset[7] och blev hårt bemötta av Umar och Umar bröt itu en del av deras svärd. Men de Troendes ledare, Fatima och deras barn stannade kvar i huset. P.g.a. det befallde Umar att ved skulle hämtas, och m.h.a. ihopsamlad ved och eldfacklor som de hade tagit med sig tände de eld på husets dörr och gick in i huset med våld.

Tillsammans med ett par personer inspekterade de huset och tvingade ut Imam Ali mot hans vilja och släpade honom till moskén. Samtidigt som detta hände skadades Fatima (fvmh) väldigt och hon drabbades av många åkommor, men hon gav ändå inte upp, och p.g.a. att hon kände sig vara ansvarig gentemot Gud att försvara tidens ledare och sin Imam gick hon till moskén. Hon talade till Umar, Abu Bakr och deras sällskap i Guds Sändebuds moské och varnade dem för Guds vrede och att ett straff skulle vålla dem. Men de fortsatte med sina handlingar.

[1] Heliga Koranen – 68:4

[2] “..`Umar added, ”By Allah, apart from the great tragedy that had happened to us (i.e. the death of the Prophet), there was no greater problem than the allegiance pledged to Abu Bakr because we were afraid that if we left the people, they might give the Pledge of allegiance after us to one of their men..” Sahih al-Bukhari 6830; Book 86, Hadith 5; Vol. 8, Book 82, Hadith 817, http://sunnah.com/bukhari/86/57

[3] – Ahmad Ibn Hanbal, v1, p55; Sirah al-Nabawiyyah, by Ibn Hisham, v4, p309; History of Tabari (Arabic), v1, p1822; History of Tabari, English version, v9, p192

[4] Sahih Bukhari: ”And no doubt after the death of the Prophet (ﷺ) we were informed that the Ansar disagreed with us and gathered in the shed of Bani Sa`da. `Ali and Zubair and whoever was with them, opposed us, while the emigrants gathered with Abu Bakr.” Sahih al-Bukhari hadith 6830; Book 86, hadith 57; Vol. 8, Book 82, Hadith 817   http://sunnah.com/bukhari/86/57

[5] History of al-Tabari, English version, v9, pp 188-189

[6] – History of Tabari (Arabic), v1, pp 1118-1120
– History of Ibn Athir, v2, p325
– al-Isti’ab, by Ibn Abd al-Barr, v3, p975
– Tarikh al-Kulafa, by Ibn Qutaybah, v1, p20
– al-Imamah wal-Siyasah, by Ibn Qutaybah, v1, pp 19-20
– Kanz al-Ummal, v3, p140

[7] Sunni Reference: History of Tabari, English version, v9, pp 186-187