Berättelsen om Fadak och Fatima Zahra (fvmh)

Fadaks geografiska position

Fadak var en by norr om Medina som låg två till tre dagar till fots ifrån staden[1]. Byn låg ca 5 mil[2] öst om staden Khaybar, där alla invånare var judar.  Idag säger man att Khaybar låg ca 12-16 mil ifrån Medina[3].

Fadak tillhörde den Heliga Profeten Muhammed (fvmh), som fick den i gåva (utan att det skedde något krig).

Det finns flera traditioner som vittnar om att islams Profet (fvmh) skänkte Fadak till sin dotter Fatima (fvmh), och det står skrivet om detta ämne i böcker om korantolkning, traditioner, historia, teologi och i lexikon. Antalet traditioner som återberättat om detta är av sådan grad att det inte finns något utrymme kvar för tvivel. I denna artikel har vi som mål att diskutera detta religiösa och historiska ämne. Men flera historieböcker har skrivit om detta och studenter och forskare som vill forska mer om detta kan referera till de källor som använts i texten.

Ämnet Fadak och Fatima Zahras (fvmh) predikan, som finns i slutet av artikeln, är av väldigt stor betydelse för shiamuslimer.

 

Fadaks ekonomiska värde

Det har sagts mycket om Fadaks ekonomiska värde. I en del shiamuslimska källor står det att dess årliga inkomst var mellan 24 000-70 000 dinar[4], och i andra källor står det att hälften av dess årliga inkomst var 24 000 dinar. Ibn Abi al-Hadid Mu’tazili[5] återberättar från en shiamuslimsk teolog att värdet av regionens dadelpalmer var av samma värde som staden Kufas dadelpalmer på 700-talet[6].

Man beräknar med att man på ett ungefär kan komma fram till dess verkliga ekonomiska värde med hjälp av en historisk rapport från tiden då Umar ibn al-Khattab var (den andra)  kalifen. När den andra kalifen bestämde sig för att utvisa Fadaks judar från den arabiska halvön beordrade han att halva Fadak, som var deras andel, skulle värderas utifrån dess yta, träd och frukter. Experterna i fråga värderade dess värde till 50 000 dirham och Umar drev ut Fadaks judar från den arabiska halvön genom att betala detta belopp till dem[7].

Således kan man anta att Fadaks ekonomiska värde på Guds Sändebuds (fvmh) och Abu Bakrs (den första kalifen) tid låg på ungefär detta belopp.

 

På vilket sätt var Fatima Zahra (fvmh) oense med regeringen gällande Fadak?

Rapporter från shia- och sunnimuslimska källor visar på att både Fatima Zahra (fvmh) och regeringen påstod sig vara Fadaks riktiga ägare.

 

Fatima Zahras (fvmh) påståenden

Vad som är den mest kända åsikten bland shiamuslimer är att Zahra (fvmh) ansåg Fadak vara hennes egendom, och för att bevisa sitt ägarskap gick hon tillväga på två sätt; när hon inte lyckades med den första metoden valde hon att använda en annan metod.[8]

  1. Fadak som gåva

De flesta shiamuslimska källorna och även flertalet källor från Ahl al-Sunnah talar om att halva Fadak kom den Heliga Profeten (fvmh) till ägo år 7 efter hijrah, och att Profeten gav den i present[9] till Fatima Zahra (fvmh) enligt koranversen ”Och ge den nära anförvanten vad han med rätta väntar..”[10]

Efter den Heliga Profetens (fvmh) bortgång valde Fatima (fvmh) Imam Ali (fvmh) och Umm Iman som vittnen för att bevisa sitt påstående. Regeringen accepterade inte Zahras (fvmh) resonemang och vittnesmålen godkändes inte med bortförklaringen att Imam Ali (fvmh) skulle dra fördel av detta för det första, för det andra om Alis (fvmh) vittnesmål skulle accepteras behövs trots allt två män eller en man och två kvinnor som vittnen för att bevisa ekonomiska affärer[11].

Kritisering av kalifatets åsikt

Regeringens beteende avfärdas utifrån islamiska lagar och traditioner eftersom:

  1. På den tiden tillhörde Fadak Fatima (fvmh). I den Heliga Profetens (fvmh) regel om domslut står det att det är yrkarens ansvar att hämta vittnen och att förnekarens ansvar är att svära för sitt påstående[12]. Alltså räknas hon som förnekare och var tvungen att svära på att det inte fanns någon delägare.
  2. Om vi observerar Tathir-versen (33:33), som shiitiska och sunnitiska korantolkare anser ha uppenbarats för att tala om den Heliga Profetens (fvmh) Ahl al-Bayt[13], finner vi att Ahl al-Bayt är rena från all form av smuts och orenheter; och det är uppenbart att personerna som versen talar om inte kan komma med något felaktigt påstående.
  3. Shiitiska och sunnitiska historiker är enade om att den Heliga Profeten (fvmh) sa om Fatima Zahra (fvmh): ”Gud förargas då hon blir arg och Han blir tillfredsställd då hon blir tillfredsställd.”[14] Denna mening som även regenterna hade hört visar på att Fatima (fvmh) endast handlade i Guds väg under hela sitt liv, och utan tvekan så påstår aldrig en sådan person några lögner.
  4. Bland Zahras (fvmh) vittnen var Ali (fvmh), som bekräftats utav Wilayah-versen (5:55) och Tathir-versen (33:33), och i Mubahala-versen (3:61) refereras han till att vara Profetens (fvmh) jag (nafs). Utöver detta har Profeten (fvmh) bekräftat honom mest av alla. Endast sägelsen ”Ali är med sanningen och sanningen är med Ali, [sanningen] följer honom var han än är”[15] räcker för att bevisa hans goda handlande och uttalanden.

Dessa traditioner var revalenta i den tidens samhälle, och regenterna kände absolut till detta. Utan tvekan visar avfärdandet av ett sådant vittnesmål på nonschalering av koranverser och traditioner, eller åtminstone på okunskap om dem. Går det verkligen att föreställa sig en person som fr.o.m. islams början uppriktigt lagt hela sin energi på att observera gott uppförande och moral och offrat sig för Gud skulle vilja vittna falskt till sin frus fördel?

Går det att anklaga någon, som under hela sitt liv nöjt sig med det minsta av det värdsliga och för det mesta placerat sina egendomar i Guds väg, för åtrå till det värdsliga och falskt vittnesmål?

  1. Bland Guds Profets (fvmh) kompanjoner fanns en kompanjon vid namn ”Khuzayma ibn Thabit” som Profeten (fvmh) kallade för Dhul Shahadatayn (ägaren av de två vittnesbörderna) och jämställde hans vittnesmål med två personers vittnesmål[16].

Om Profeten (fvmh) ansåg vittnesmålet tillhörande en sådan person vara jämställt med två personers vittnesbörd i alla situationer, varför kan då inte regenten efter Profeten anse imam Alis (fvmh) vittnesmål, som är flera grader tyngre än Khuzaymas vittnesmål, vara likvärdigt två personers vittnesbörd?

  1. Någonting som regenterna bekräftar är att Guds Profet (fvmh) presenterade ”Umm Iman” som en kvinna tillhörande paradiset[17]. Det är uppenbart att en sådan person aldrig skulle vittna falskt.

Här uppkommer en viktig fråga utifrån en historisk synvinkel, vilket är att om den Heliga Profeten (fvmh) gav bort Fadak till Fatima (fvmh), hur kunde hon inte då hämta fler vittnen, samtidigt som hon hade ägt Fadak i ca 4 år (7-11 e.h.)?

Vid svar på denna fråga måste detta kommas ihåg:

  1. Rapporter om denna händelse visar att denna gåva gavs inom familjen och att Profeten (fvmh) inte ansåg det vara lämpligt att meddela folket om detta offentligt. Han tog endast väldigt nära personer som vittne för detta ärende, och han ansåg det inte ens vara lämpligt att personer som Abbas (Guds Sändebuds farbror) och sina fruar skulle vara vittnen för denna gåva.

Anledningen till detta kan vara att undvika att bli anklagad för att favorisera sin familj över andra, svartsjuka inom familjen eller att vissa av hans fruar möjligtvis skulle öka sina förväntningar.

  1. Det är möjligt att en del vittnen inte var tillräckligt modiga för att vittna med tanke på den rådande situationen då majoriteten i samhället på den tiden höll sig undan från att tala om vad som sagts i Ghadir Khumm.
  2. Rapporter om denna händelse visar på att Fatima Zahra (fvmh), med tanke på att Fadaks inkomster var betydligt mer än det hon och det muslimska samhället behövde och att det inte fanns någon möjlighet för henne att vara aktiv i att dirigera dess ekonomi. Därför placerade hon Fadak i sina nobla faders händer under hans tid i livet så att han kunde använda intäkterna på det sätt han tyckte var lämpligast. I och med denna placering trodde många att Profetens (fvmh) användning av Fadak var regeringsrelaterade och att han agerade som det muslimska samhällets ledare, samtidigt som Sändebudet (fvmh) utförde dessa ärenden i form av att vara sin storartade dotters förvaltare med alla rättigheter.[18]
  3. Fadak som arv

Efter att regeringen inte accepterade Fatimas (fvmh) vittnen valde hon en annan metod och bad regeringen om att de skulle ge henne sin faders arv, där Fadak var en del av det[19], och gällande detta stödde hon sig på en koranvers angående arv: ”Gud föreskriver följande om [arvsrätt för] era barn: sonens [lott] är lika med två döttrars lott…”[20]

Den yttre meningen av denna vers är generell och inkluderar därmed profeter och icke profeter. Abu Bakr argumenterade med påståendet att profeter inte lämnar något arv efter sig. Zahra (fvmh) sa: ”Hur kommer det sig att om du går bort så ärver dina barn efter dig, men att vi inte ärver från Guds Sändebud (fvmh)?!”[21] Då åberopade hon andra koranverser som talade om olika fall om tidigare profeters arv, t. ex. vers 5-6 i suran Maria och vers 16 i suran Biet. I vers 5-6 i suran Maria säger Sakaria i en bön till Gud: ”Jag oroar mig vid tanken på vad mina närmaste och mina medbröder [kan företa sig] när jag är borta. Min hustru har varit ofruktsam. Skänk mig av nåd en [son och] efterföljare, som kan bli min arvinge och arvinge till Jakobs hus…”[22] I vers 16 i suran Biet nämns hur profeten Salomo ärver från sin fader Profeten David[23].

Frågan som nu dyker upp är att om Zahra (fvmh) kunde få Fadak i arv borde hon ha vetat att den Heliga Profeten (fvmh) hade andra arvingar enligt lagen och att Fadak inte endast skulle ges till henne. Varför ville hon då att Abu Bakr skulle ge henne hela Fadak via arv? För att svara på denna fråga måste detta nämnas:

  1. Fatima (fvmh) ansåg att hela Fadak tillhörde henne enligt lagen och p.g.a. att de inte accepterade hennes påstående om att hon fått den i gåva använde hon sig av denna metod.
  2. Om de gav den till henne i form av arv skulle 1/8 av den delas ut bland alla Profetens (fvmh) fruar[24] och 7/8 av den till henne Därmed var det naturligt att Fatima (fvmh) kom med ett till synes generellt påstående p.g.a. hennes höga arvrätt.

 

Regeringens påstående!

Regeringen framförde mest två påståenden gentemot Fatima (fvmh):

  1. Fadak är en allmosa

Betydelsen av detta uttryck är att den Heliga Profeten (fvmh) inte gav bort Fadak till någon, utan snarare behandlade den som en bestående allmosa; alltså att Guds Sändebud (fvmh) betalade utgifterna för Zahras (fvmh) och övriga personer från Hashimfamiljen och använde resten av pengarna i Guds väg.[25]

P.g.a. att Abu Bakr ansåg sig vara den rättmätige efterträdaren till den Heliga Profeten (fvmh) ville han bevisa för alla om sin legitimitet genom detta påstående. Han trodde att om han skulle nonschalera detta skulle det skada regeringens legitimitet på sätt och vis.

Detta påstående stod inför nedanstående utmaningar:

  1. Utåt sett förstår vi från vers 7 i suran Hashr (som vi tidigare nämnde) att Gud gav denna region till den Heliga Profeten (fvmh).
  2. Shiitiska och sunnitiska traditioner visar tydligt på att den Heliga Profeten (fvmh) gav detta område till Fatima Zahra (fvmh) i form av gåva i samband med uppenbarelsen av versen ”Och ge den nära anförvanten vad han med rätta väntar…”[26] Det är intressant att det talas om den nära anförvantens rättigheter i versen och att den anser att rättigheten (Fadak i detta fall) tillhör Fatima Zahra (fvmh).[27]
  3. T.o.m. om Profetens (fvmh) beteende verkade visa på att han inte ägde den eller gav bort den i gåva, måste påståendet från en personlighet som Fatima (fvmh), tillsammans med vittnen som Imam Ali (fvmh) och Umm Iman, prioriteras framför det ytliga av Profetens beteende.
  4. T.o.m. om vi accepterar att denna egendom var en allmosa på den Heliga Profetens (fvmh) tid, måste det inte betyda att den efterträdande regeringen till den Heliga Profeten (fvmh) ska ta hand om denna allmosa, eftersom det är möjligt att det är en allmosa inom familjen och en s.k. Waqf (en öronmärkning för att det ska användas i Guds väg), där dess förvaltare är hans familjemedlemmar.

Enligt en del av Ahl al-Sunnahs rapporter gav Umar Fadak till Imam Ali (fvmh) och Abbas under sin tid som kalif så att de kunde förvalta detta område såsom den Heliga Profeten (fvmh) gjorde[28].

  1. T.o.m. om den Heliga Profetens (fvmh) användning av Fadak var förnuftig och att vi anser att han tog ansvaret att förvalta denna egendom eftersom han var muslimernas regent, måste vi observera att regeringens legitimitet var den viktigaste utmaningen mellan regeringen och Ahl al-Bayt (fvmh) på den tiden och att Ahl al-Bayt (fvmh) enligt den Heliga Profetens (fvmh) befallning inte skulle acceptera denna form av användning. Under dessa omständigheter var det uppenbart att de inte skulle göra någonting för att skada denna legitimitet och inte acceptera regeringens förvaltande av Fadak.

 

Traditionen om att profeter inte lämnar arv efter sig

Vad som menas med denna tradition är att Abu Bakr återberättar från den Heliga Profeten (fvmh) att han sa: ”Vi profeter lämnar inte något arv efter oss. Det som vi lämnar efter oss är allmosa.”[29]  Gällande denna tradition måste vi påminna om att:

  1. Fram tills då hade ingen hört denna tradition förutom Abu Bakr (om den var sann). Flera historiker är även enade om att Abu Bakr var den enda personen som hade återberättat denna tradition. Men senare hittades stöd såsom Malik ibn Uws och tiotals år senare bekräftade Umar, Zubair, Talha och Aisha den traditionen.[30]
  2. Abu Bakr var en återberättare av den Heliga Profetens (fvmh) tal genom att återberätta denna tradition, och å andra sidan var Fatima, Imam Ali (fvmd) och Umm Iman återberättare av den Heliga Profetens (fvmh) tal och handlingar gällande gåvan Fadak.

Det är uppenbart att då man observerar ökningen av antalet återberättare och även de personligheter som bekräftats mest av den Heliga Profeten (fvmh), måste dessa personers påstående prioriteras före Abu Bakrs.

  1. Denna tradition strider emot flera koranverser som talar om att profeter lämnar arv efter sig, och det är solklart att det inte går att stå emot dessa tydliga verser med bara en enda tradition.
  2. Om vi genom denna tradition blir övertygade om att den Heliga Profeten (fvmh) inte lämnar någon som helst egendom efter sig i arv, hur kommer det då sig att profeten (fvmh) lämnade efter sig en del egendomar såsom personliga tillhörigheter och bostäder i arv enligt återberättelser från Ahl al-Sunnah?[31]

[1] Mu’jam al-Buldan, Yaqot Hammomi, vol. 5-6, s. 417.

[2] Daneshname Imam Ali (fvmh), vol. 8, s. 355 (artikeln Fadak).

[3] Ibid, s. 351.

[4] Bihar al-Anwar, Majlisi, vol. 29, s. 123.

[5] Ibid, s. 116.

[6] Sharh Nahj al-Balagha, ibn Abi al-Hadid, vol. 16, s. 236.

[7] Al-Saqifa wa Fadak, s. 98.

[8] Al-Nass wa al-Ijtihad, Seyyed Abd al-Hussein Sharaf al-Din, s. 61.

[9] Sharh Nahj al-Balagha, vol. 16, s. 268 och 275.

[10] Heliga Koranen – 17:26.

[11] Sharh Nahj al-Balagha, s. 214 och 220; Futoh al-Buldan, s. 44.

[12] البینة علی المدعی و الیمین علی من انکر

[13] Fadak fi al-Tarikh, Shahid Seyyed Muhammed Baqir Sadr, s. 189.

[14] ان الله یغضب لغضبها و یرضی لرضاها

För information om denna traditions källor i Ahl al-Sunnahs böcker, referera till Fadak fi al-Tarikh, s. 118.

En liknande tradition i Sahih Muslim, återberättad från Profeten (fvmh) säger: ”Fatima är helt visst en del av mig. Den som irriterar henne irriterar mig.” http://sunnah.com/muslim/44/138

[15] «علی مع الحق و الحق مع علی یدور حیث مادار»
Mawso’ah al-Imam Ali ibn Abi Talib (fvmh), vol. 2, s. 237-243.

[16] Sharh Nahj al-Balagha, vol. 16, s. 273.

[17] Al-Ihtijaj, Tabarsi, vol. 1, s. 121.

[18] Shahid Sadr nämner sannolikheter såsom Fadaks långa avstånd från Medina, möjligheten att Medinas befolkning var omedvetna om detta, och även sannolikheten att vittnen skulle dödas. (Fadak fi al-Tarikh, s. 187).

[19] Sharh Nahj al-Balagha, vol. 16, s. 217.

[20] Heliga Koranen – 4:11.

[21] Sharh Nahj al-Balagha, vol. 16, s. 218 och 251.

[22] Heliga Koranen – 19:5-6.

Det är tydligt att, med hänsyn till H. Exc. Sakarias rädsla om sina arvingar, att hans avsikt med arv här gäller ekonomiska angelägenheter, och inte gäller arvet av profetskap och visdom som inte går att ärva, och Gud ger till den Han vill.

[23] Al-Ihtijaj, Tabarsi, vol. 1, s. 144.

[24] Heliga Koranen – 4:12.

[25] Sharh Nahj al-Balagha, vol. 16, s. 216 och 219 och 225.

[26] Heliga Koranen – 17:26.

[27] Sharh Nahj al-Balagha, vol. 16, s. 268 och 275.

[28] Ibid, s. 221-223.

[29] «انا معاشر الانبیاء لانورث ما ترکناه صدقة» – Ibid, s. 218.

[30] Ibid, s. 221-227.

[31] Fadak fi al-Tarikh, s. 149.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *