Den höga positionen av felfrihet

Då vi talar om Fatimas (fvmh) felfrihet och oskyldighet räcker det med att argumentera med hjälp av versen Tathir (33:33) för att visa att hon inte bara är fri från synd och felsteg, utan snarare även fri från omedvetna fel och misstag.

-Profetens (fvmh) tal om Fatimas storhet

Det Helige Sändebudet (fvmh) har prisat och hedrat Fatima (fvmh) vid flera tillfällen. Han har många gånger sagt: ”Må hennes far offra sig för henne!”, och ibland böjde han på sig och pussade hennes hand. Fatima var den siste personen han sa farväl till då han skulle resa bort någonstans, och när han återvände var hennes hus det första han besökte[1].

De flesta historieskribenterna, muslimerna från alla skolor och trosinriktningarna har återberättat detta tal från det Heliga Sändebudet (fvmh):

”Fatima är en del av mig, den som irriterar henne irriterar mig.”[2]

Den Heliga Koranen säger att Profeten (fvmh) var fri från all form av tal som bottnar i egoistiska lustar och nämner tydligt att allt det han säger är uppenbarelsens ord[3]. Därmed kan man förstå att orsaken till all denna prisning och hedrande av Fatima (fvmh) är någonting högre än en känslomässig relation mellan far och dotter.

Den Helige Profeten (fvmh) har även visat detta. Ibland svarade han häcklare att Gud hade beordrat honom gällande detta och sa: ”Jag känner lukten av Paradiset från henne.”

Den Heliga Koranen lovar ett plågsamt straff för dem som irriterar Guds Sändebud (fvmh)[4]. Även så säger Koranen att ”Gud fördömer dem som smädar och sårar Honom och Hans Sändebud, och Han utestänger dem från Sin nåd i detta liv och i det kommande; Han har ett förnedrande straff i beredskap för dem.”[5]

Alltså blir det tydligt att Fatimas (fvmh) tillfredsställelse är Guds tillfredsställelse och att hennes ilska även orsakar Guds ilska. För att uttrycka det tydligare så är hon manifestationen av Guds tillfredställelse och ilska.

En annan punkt vi kan se i den Heliga Koranens verser är att Fatimas (fvmh) tillfredsställelse endast kan uppnås via sanningens väg, och att hennes ilska endast kan uppnås via vilseledning från sanningen och avvikelse från dem gudomliga lagarna.

[1] A’yan al-Shi’ah, Sayyid Muhsin al-Amin al-‘Amily, Dar al-Ta’aruf, Beirut, Vol.1, p. 307.

[2] Sahih Muslim 2449 : bok 44, hadith 138; eller bok 31, hadith 6000, http://sunnah.com/muslim/44/138

[3] Heliga Koranen – 53:2-4

[4] Heliga Koranen – 9:61

[5] Heliga Koranen – 33:57